|
TILL FRÅGAN OM STALIN
Kommentar (2) till SUKP:s Centralkommittés
öppna brev av redaktionerna för Folkets Dagblad och Röda
Fanan Den 13 september 1963
Frågan om Stalin är en fråga av världsomspännande
betydelse. Den har haft återverkningar inom alla klasser i alla
länder och är ännu i dag föremål för
mycken diskussion, i vilken olika klasser och deras politiska partier
och grupper företräder olika åsikter. Det är sannolikt,
att ett slutgiltigt avgörande i denna fråga inte kan uppnås
under detta århundrade. Men det råder praktiskt taget enhet
bland majoriteten av den internationella arbetarklassen och revolutionärerna,
vilka ogillar det fullständiga förkastandet av Stalin och
i allt större utsträckning omhuldar hans minne. Detta gäller
också i Sovjetunionen. Vår kontrovers med SUKP: s ledare
är en kontrovers med en grupp i dess folk. Vi hoppas att kunna
övertyga dem för att föra revolutionens sak framåt.
Det är vårt syfte med denna artikel.
Dolda motiv för det fullständiga förkastandet
av Stalin
Kinas kommunistiska parti har alltid ansett att kamrat
Chrusjtjov, då han, under förevändning att "bekämpa
personkulten", fullständigt förkastade Stalin, handlade
alldeles felaktigt och hade dolda motiv för sitt handlingssätt.
I sitt brev av den 14 juni framhöll KKP:s Centralkommitté
att "kampen mot personkulten" strider mot Lenins odelbara
lära om det inbördes förhållandet mellan ledare,
parti, klass och massor och undergräver den kommunistiska principen
om demokratisk centralism.
SUKP:s Centralkommittés öppna brev undviker
att besvara våra principiella argument och nöjer sig med
att rätt och slätt beteckna de kinesiska kommunisterna som
"försvarare av personkulten och som distributörer av
Stalins felaktiga idéer".
När Lenin bekämpade mensjevikerna sade han:
"Att icke besvara motståndarens principiella argument och
att tillskriva honom enbart 'upphetsning' - det är att smäda
i stället för att debattera". Den hållning
som SUKP:s Centralkommitté visar i sitt öppna brev är
precis densamma som mensjevikernas.
Trots att det öppna brevet tillgriper smädelser
i stället för att debattera, föredrar vi för vår
del att besvara det med principiella argument och en mängd fakta.
Sovjetunionen var den första staten med proletär
diktatur. Den främste parti- och regeringsledaren i denna stat
var till en början Lenin. Efter Lenins död var det Stalin.
Stalin blev efter Lenins död inte endast ledare
för partiet och regeringen i Sovjetunionen utan också den
internationella kommunistiska rörelsens erkände ledare.
Det är bara 46 år sedan den första
socialistiska staten grundlades genom Oktoberrevolutionen. Under nära
30 av dessa år var Stalin den främste ledaren för denna
stat. Både i den proletära diktaturens och i den internationella
kommunistiska rörelsens historia intar Stalins verksamhet en ytterst
viktig plats.
Hur man bör värdera Stalin och vilken hållning
man bör Inta till honom
Kinas kommunistiska parti har ständigt hävdat,
att frågan om hur man ska värdera Stalin och vilken hållning
man ska intaga till honom inte helt bara är en fråga, om
hur man ska uppskatta Stalin personligen. Den gäller något
ännu viktigare, det är en fråga om hur man ska summera
de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur och den internationella
kommunistiska rörelsen efter Lenins död.
Kamrat Chrusjtjov förkastade vid SUKP:s 20:e
kongress Stalin fullständigt. Han underlät att i förväg
överlägga med broderpartierna om denna principfråga,
som berör hela den internationella kommunistiska rörelsen,
och försökte efteråt att påtvinga dem ett fullbordat
faktum. Envar som gör en värdering av Stalin, vilken skiljer
sig från den som SUKP:s ledning gjort, anklagas såväl
för att "försvara personkulten" som för "inblandning"
i SUKP:s inre angelägenheter. Men ingen kan förneka den internationella
betydelsen av den historiska erfarenheten av den proletära diktaturens
första stat eller av det historiska faktum att Stalin var den internationella
kommunistiska rörelsens ledare. Följaktligen kan heller ingen
förneka att värderingen av Stalin är en viktig principiell
fråga, som berör hela den internationella kommunistiska rörelsen.
På vilken grund förbjuder då SUKP: s ledare andra broderpartier
att göra en realistisk analys och värdering av Stalin?
Kinas kommunistiska parti har oföränderligen
krävt en allomfattande, objektiv och vetenskaplig analys av Stalins
förtjänster och fel enligt den historiska materialismens metod
och att det historiska skeendet ska skildras så som det faktiskt
utspelade sig, och har vänt sig emot det godtyckliga förvrängandet
och tillrättaläggandet av historien.
Kinas kommunistiska parti har följdriktigt hävdat
att Stalin begick fel, som hade ideologiska likaväl som samhälleliga
och historiska rötter. Det är nödvändigt att kritisera
de fel som Stalin verkligen begick, men inte dem som utan grund tillagts
honom, och att göra det utifrån en riktig ståndpunkt
och med riktiga metoder. Men vi har beständigt vänt oss emot
oriktig kritik av Stalin, företagen utifrån en felaktig ståndpunkt
och med felaktiga metoder.
Stalins förtjänster
Stalin bekämpade tsarismen och propagerade marxismen
under Lenins livstid. Sedan han blivit medlem av bolsjevikpartiets,
av Lenin ledda, Centralkommitté deltog han i kampen för
att röja väg för 1917 års revolution. Efter Oktoberrevolutionen
kämpade han för att försvara den proletära revolutionens
frukter.
Efter Lenins död ledde Stalin SUKP och sovjetfolket
i beslutsam kamp mot både inre och yttre fiender och i tryggandet
och befästandet av världens första socialistiska stat.
Stalin ledde SUKP och sovjetfolket i genomförandet
av linjen för den socialistiska industrialiseringen och jordbrukets
kollektivisering och till de stora framgångar som uppnåddes
i den socialistiska omvandlingen och det socialistiska uppbygget.
Stalin ledde SUKP, sovjetfolket och sovjetarmén
genom en hård och bitter kamp till den stora segern i det antifascistiska
kriget.
Stalin försvarade och utvecklade marxismen-leninismen
i kamp mot opportunism av skilda slag, mot leninismens fiender, trotskister,
zinovjeviter, bucharinister och andra av bourgeoisins agenter.
Stalin lämnade, i ett stort antal skrifter, som
är odödliga, marxist-leninistiska arbeten, ett outplånligt
bidrag till den internationella kommunistiska rörelsen.
Stalin ledde partiet och regeringen i genomförandet
av en utrikespolitik, som i det stora hela överensstämde med
den proletära internationalismen, och i det väldiga bistånd
de lämnade alla folk, det kinesiska inberäknat, i deras revolutionära
strider.
Stalin stod i främsta ledet bland dem som gjorde
historien, ledde kampen och var en oförsonlig fiende till imperialisterna
och reaktionärerna.
Stalins verksamhet var intimt förbunden med det
stora SUKP:s och det stora sovjetfolkets kamp och oskiljaktig från
de revolutionära strider som fördes av folken världen
över.
Stalins levnad var en stor marxist-leninists, en stor
proletär revolutionärs.
Vissa misstag som Stalin begick
Det är sant att medan Stalin, en stor marxist-leninist
och en stor proletär revolutionär, utförde stordåd
till gagn för sovjetfolket och den internationella kommunistiska
rörelsen, begick han också vissa fel. En del av dessa fel
var principiella, andra var fel som begicks under det praktiska arbetets
gång; vissa av felen kunde ha undgåtts, andra kunde knappast
undgås vid en tid då proletariatets diktatur ännu inte
hade någon föregångare att lära av.
I vissa frågor avvek Stalin i sitt tänkande
från den dialektiska materialismen och hemföll åt metafysik
och subjektivism, och följaktligen var han ibland skild från
verkligheten och från massorna. I kampen såväl inom
som utom partiet förväxlade han vid vissa tillfällen
och i vissa frågor tvenne till sin natur skilda motsättningar
- motsättningarna mellan oss själva och fienden och motsättningarna
inom folket -, och han förväxlade också de skilda metoder
som krävs vid behandlingen av dessa skilda typer av motsättningar.
I det av Stalin ledda arbetet för kontrarevolutionens undertryckande
blev många kontrarevolutionärer, som förtjänade
att näpsas, vederbörligen bestraffade, men samtidigt förekom
det att oskyldiga människor med orätt dömdes. Och under
1937 och 1938 gjordes felet att utvidga omfattningen av kontrarevolutionärernas
undertryckande. I fråga om parti- och statsorganisationerna tillämpade
Stalin inte till fullo den proletära demokratiska centralismen,
och i vissa fall bröt han mot den. Han gjorde sig skyldig till
vissa fel i förhållandena till broderpartierna och broderländerna.
Han gav också en del dåliga råd i den internationella
kommunistiska rörelsen. Dessa fel åsamkade Sovjetunionen
och den internationella kommunistiska rörelsen vissa förluster.
Förtjänsterna uppväger felen
Stalins förtjänster och fel är ting,
som har historisk objektiv realitet. En jämförelse mellan
dem visar, att hans förtjänster uppvägde hans fel. Allt
det riktiga han gjorde måste sättas i första hand, och
felen i andra hand. Varje hederlig kommunist, som har respekt för
historiska fakta, kommer säkerligen, vid summeringen av Stalins
tänkande och arbete i dess helhet, att först och främst
fästa sig vid det som var det huvudsakligaste hos Stalin. Därför
är det, när Stalins fel blir värderade, kritiserade och
övervunna, nödvändigt att slå vakt om det som var
det huvudsakliga i hans levnad, att slå vakt om marxismen-leninismen,
som han försvarade och utvecklade.
Det skulle vara till gagn om Stalins fel, som endast
var sekundära, tas såsom historiska lärdomar, av vilka
kommunisterna i Sovjetunionen och andra länder kan ta varning för
att undgå att upprepa samma fel eller begå färre fel.
För kommunister är såväl positiva som negativa
historiska lärdomar till nytta, förutsatt att de dras på
ett riktigt sätt samt står i överensstämmelse med
och inte vanställer historiska fakta.
Lenin framhöll mer än en gång, att
marxisterna helt skilde sig från Andra Internationalens revisionister
i sin inställning till sådana människor som Bebel och
Rosa Luxemburg, vilka, alla sina misstag till trots, var stora proletära
revolutionärer. Marxisterna dolde inte dessa människors misstag
utan lärde genom sådana exempel "hur man ska undvika
dem och uppfylla den revolutionära marxismens strängare krav".[2]
Revisionisterna däremot "gol" och "kacklade"
tillfredsställt över Bebels och Rosa Luxemburgs fel. Lenin
gycklade med revisionisterna och citerade i samband därmed en rysk
fabel: "Örnar kan ibland flyga lägre än höns,
men höns kan aldrig svinga sig upp till samma höjder som örnar".[3]
Bebel och Rosa Luxemburg var "stora kommunister" och förblev
"örnar" trots sina misstag, medan revisionisterna var
en "höns-flock" bland dynghögarna på arbetarrörelsens
bakgård".[4]
Bebels och Rosa Luxemburgs historiska roll är
på intet sätt jämförbar med Stalins. Stalin var
den proletära diktaturens och den internationella kommunistiska
rörelsens store ledare under en hel historisk era, och bör
bedömas med ännu större omsorg.
Vi försvarar det riktiga hos Stalin
SUKP:s ledare har anklagat Kinas kommunistiska parti
för att "försvara" Stalin. Ja, vi försvarar
Stalin. När Chrusjtjov förvränger historien och fullständigt
förkastar Stalin, har vi naturligtvis den oavvisliga plikten att
framträda och försvara honom i den internationella kommunistiska
rörelsens intresse.
När Kinas kommunistiska parti försvarar
Stalin, försvarar det allt det riktiga hos honom, försvarar
det den ärorika historien om den kamp som fördes av den proletära
diktaturens första stat som skapades genom Oktoberrevolutionen.
Det försvarar den ärorika historien om SUKP:s kamp, det försvarar
den internationella kommunistiska rörelsens prestige bland det
arbetande folket världen över. Kort sagt, det försvarar
marxismen-leninismens teori och praktik. Och det är inte bara de
kinesiska kommunisterna som gör detta, alla kommunister, som är
marxismen-leninismen hängivna, alla pålitliga revolutionärer
och alla rättänkande människor har gjort samma sak.
När vi försvarar Stalin, försvarar
vi inte hans fel. De kinesiska kommunisterna fick för länge
sedan förstahandserfarenhet av en del av hans misstag. Några
av de felaktiga "vänster"- och högeropportunistiska
riktningar som vid en eller annan tidpunkt framträdde i Kinas kommunistiska
parti, uppstod, vad deras internationella ursprung beträffar, under
inflytande av vissa av Stalins misstag. I slutet på 20-talet,
under 30-talet samt i början och mitten av 40-talet bekämpade
de kinesiska marxist-leninisterna, företrädda av kamrat Mao
Tsetung, de stalinska misstagens inflytande. De övervann steg för
steg "vänster"- och högeropportunismens felaktiga
linjer och ledde slutligen den kinesiska revolutionen till seger.
Men eftersom en del av de felaktiga idéer,
som Stalin framförde, godtogs och tillämpades av vissa kinesiska
kamrater, bör vi kineser bära ansvaret. I sin kamp emot "vänster"-
och högeropportunismen kritiserade vårt parti därför
endast sina egna felande kamrater och lade aldrig skulden på Stalin.
Syftet med vår kritik var att skilja mellan rätt och fel,
att dra de riktiga lärdomarna och föra revolutionens sak framåt.
Vi begärde endast att de felande kamraterna skulle rätta sina
misstag. Om de inte gjorde detta, väntade vi, förutsatt att
de inte organiserade hemliga grupper för lönnlig splittringsverksamhet,
till dess de undan för undan väcktes av sin egen praktiska
erfarenhet. Vår metod var den inre partikritikens och självkritikens
riktiga metod. Vi utgick från önskan till enhet och kom fram
till ny enhet på en ny grundval genom kritik och kamp, och på
det sättet uppnåddes goda resultat. Vi ansåg att de
motsättningar vi här berört var motsättningar inom
folket och inte mellan fienden och oss själva och att vi därför
skulle använda den ovan nämnda metoden.
Chrusjtjovs förtal av Stalin
Vilken hållning har kamrat Chrusjtjov och andra
av SUKP:s ledare intagit till Stalin från och med SUKP:s 20:e
kongress?
De har inte gjort en allomfattande historisk och vetenskaplig
analys av hans liv och arbete utan har fullständigt förkastat
honom utan att göra någon skillnad mellan rätt och orätt.
De har inte behandlat Stalin som en kamrat utan som
en fiende.
De har inte använt kritikens och självkritikens
metod för att summera erfarenheterna utan har anklagat Stalin för
alla fel eller har tillskrivit honom de" misstag" de godtyckligt
uppfunnit.
De har inte lagt fram fakta och resonerat ut om sakerna
utan har gjort demagogiska personliga angrepp mot Stalin i syfte att
förgifta människors sinnen mot honom.
Chrusjtjov har smädat Stalin såsom en "mördare",
en "förbrytare", en "bandit"[5],
en "spelare", en "despot av Ivan den förskräckliges
typ", "den störste diktatorn i rysk historia", en
"narr"[6],
en "idiot"[7]
osv. Vi beklagar att vi är tvingade att citera och därmed
smutsa penna och papper med dessa otäcka, vulgära och illvilliga
uttryck.
Chrusjtjov har smädat Stalin som "den störste
diktatorn i rysk historia". Betyder inte detta att sovjetfolket
i 30 långa år levde i "tyranni" under "den
störste diktatorn i rysk historia" och inte under ett socialistiskt
system? Det stora sovjetfolket och revolutionärerna i hela världen
är alls inte överens med detta lögnaktiga förtal!
Chrusjtjov har smädat Stalin som en "despot
av Ivan den förskräckliges typ". Betyder inte detta att
den erfarenhet med vilken det stora SUKP och det stora sovjetfolket
under mer än 30 års tid försåg folken i hela världen
inte var en erfarenhet av proletariatets diktatur utan av livet under
en feodal "despots" styre? Det stora sovjetfolket, de sovjetiska
kommunisterna och marxist-leninisterna i hela världen är helt
oense med detta lögnaktiga förtal!
Chrusjtjov har smädat Stalin som en "bandit".
Betyder inte detta att världens första socialistiska stat
under lång tid leddes av en "bandit"? Det stora sovjetfolket
och alla revolutionärer världen över är helt oense
med detta lögnaktiga förtal!
Chrusjtjov har smädat Stalin som en "narr".
Betyder inte detta att de hjältemodiga revolutionära strider
som SUKP utkämpat under de senaste årtiondena leddes av en
"narr"? De sovjetiska kommunisterna och alla marxist-leninister
i världen är helt oense med detta lögnaktiga förtal!
Chrusjtjov har smädat Stalin som en "idiot".
Betyder inte detta att den stora sovjetarmén, som segrade i det
antifascistiska kriget, hade en "idiot" till överbefälhavare?
De ärehöljda sovjetiska befälhavarna och kämparna
och alla antifascistiska kämpar i hela världen är fullständigt
oense med detta lögnaktiga förtal!
Chrusjtjov har smädat Stalin som en "mördare".
Betyder inte detta att den internationella kommunistiska rörelsen
under decennier hade en "mördare" som sin lärare?
Kommunisterna i hela världen, de sovjetiska kommunisterna bland
dem, är helt oense med detta lögnaktiga förtal!
Chrusjtjov har smädat Stalin som en "spelare".
Betyder inte detta att de revolutionära folken hade en "spelare"
som banérförare i kampen mot imperialism och reaktion? Alla
revolutionära folk i världen, sovjetfolket medräknat,
är fullständigt oense med detta lögnaktiga förtal!
De smädelser Chrusjtjov riktat mot Stalin är
en grov skymf mot det stora sovjetfolket, en grov skymf mot SUKP, mot
sovjetarmén, mot proletariatets diktatur och det socialistiska
systemet, mot den internationella kommunistiska rörelsen, mot de
revolutionära folken i hela världen och mot marxismen-leninismen.
"Hur kan man ha mage att säga något sådant!"
I vilken ställning försätter Chrusjtjov,
han som deltog i partiets och statens ledning under Stalin, sig själv
då han slår sig för bröstet, dunkar i bordet och
med rösten i toppläge skriker ut smädelser mot Stalin?
I ställningen som medbrottsling till en "mördare"
och en "bandit"? Eller i samma ställning som en "narr"
eller en "idiot"?
Vilken skillnad finns det mellan dylika av Chrusjtjov framförda
smädelser mot Stalin och de smädelser som imperialisterna,
reaktionärerna i olika länder och kommunismens renegater öser
ur sig? Vadan detta ingrodda hat mot Stalin? Varför angriper ni
honom ursinnigare än ni angriper fienden?
Då Chrusjtjov smädar Stalin, är det
i själva verket sovjetsystemet och sovjetstaten han så ursinnigt
angriper. Hans språk är i detta samband ingalunda mildare
utan faktiskt mycket hårdare än det som förts och förs
av sådana renegater som Kautsky, Trotskij, Tito och Djilas.
Folk borde citera nedanstående avsnitt ur SUKP:s
Centralkommittés öppna brev och använda det som en
fråga till Chrusjtjov: "Hur kan man ha mage att säga
något sådant om den store Lenins parti, om socialismens
fosterland, om det folk som först i världen gjorde socialistisk
revolution och försvarade dess stora vinningar i de hårdaste
strider mot den internationella imperialismen och den inre kontrarevolutionen
och som utför underverk av hjältemod och uppoffring i kampen
för att bygga upp kommunismen, samtidigt som det gör sin internationalistiska
plikt mot de arbetande människorna i hela världen!"
I sin artikel "Smädelsens politiska betydelse",
sade Lenin: "Smädelser i politiken döljer ofta den fullständiga
bristen på ideologiskt innehåll, hjälplösheten
och oförmågan, den förtretliga oförmågan
hos smädaren". Passar inte det in på SUKP:s ledare,
som i känslan av att ständigt vara hemsökta av Stalins
spöke, söker dölja sin fullständiga brist på
principer, sin hjälplöshet och sin förtretliga oförmåga
genom att smäda Stalin?
Det stora flertalet av sovjetfolket ogillar dessa
smädelser mot Stalin. De omhuldar i allt större utsträckning
Stalins minne. SUKP:s ledare har allvarligt isolerat sig från
massorna. De känner sig alltid hotade av Stalins spöke, vilket
i verkligheten är de breda massornas starka missnöje med det
fullständiga förkastandet av Stalin. Hittills har Chrusjtjov
inte vågat låta sovjetfolket och de andra folken i det socialistiska
lägret se den hemliga rapport som han avgav på SUKP:s 20:e
kongress och vari han fullständigt förkastade Stalin, ty den
är en rapport som inte tål dagsljuset, en rapport som skulle
skapa en allvarlig klyfta mellan honom och massorna.
Särskilt anmärkningsvärt är faktum
att medan SUKP:s ledare smädar Stalin på alla upptänkliga
sätt betraktar de Eisenhower, Kennedy och deras gelikar med "respekt
och förtroende".[8]
De smädar Stalin som en "despot av Ivan den förskräckliges
typ" och som "den störste diktatorn i rysk historia"
men hyllar både Eisenhower och Kennedy för att de "har
stöd av den absoluta majoriteten av det amerikanska folket".[9]
De smädar Stalin som en "idiot" men lovordar Eisenhower
och Kennedy som "besinningsfulla". Å ena sidan piskar
de ursinnigt på en stor marxist-leninist, en stor proletär
revolutionär och en stor ledare för den internationella kommunistiska
rörelsen, och å andra sidan höjer de imperialismens
anförare till skyarna. Finns det någon möjlighet till
att sambandet mellan dessa bägge företeelser är enbart
tillfälligt och inte en obevekligt logisk följd av förräderiet
mot marxismen-leninismen?
Chrusjtjovs fullständiga helomvändning
Om Chrusjtjovs minne inte är alltför kort
borde han minnas att han själv vid ett massmöte, som hölls
i Moskva i januari 1937, med rätta fördömde dem som angripit
Stalin och sade: "Då de lyfte sin hand mot kamrat Stalin,
lyfte de den mot oss alla, mot arbetarklassen och det arbetande folket.
Då de lyfte sin hand mot kamrat Stalin, lyfte de den mot Marx,
Engels och Lenins läror."
Chrusjtjov i egen person lovprisade upprepade gånger
Stalin som en "intim vän och vapenbroder till den store Lenin"[10],
som "mänsklighetens största geni, lärare och ledare"[11]
och "den store, alltid segerrike marskalken"[12],
som "folkets uppriktige vän"[13]
och som sin "egen fader"[14].
Om man jämför de uttalanden som Chrusjtjov
gjorde om Stalin medan denne ännu levde med dem han gjort efter
Stalins död, kan ingen undgå att se att Chrusjtjov gjort
en helomvändning i sin värdering av Stalin.
Om Chrusjtjovs minne inte är alltför kort
borde han naturligtvis komma ihåg att han själv var synnerligen
aktiv då det gällde att understödja och genomföra
den då förhärskande politiken för kontrarevolutionärernas
undertryckande.
Den 6 juni 1937, på Femte partikonferensen i
Moskvadistriktet, förklarade Chrusjtjov:
Vårt parti kommer skoningslöst att krossa
förrädarnas och fansvikarnas band och utplåna hela
den högertrotskistiska dräggen... Garantin för detta
är vår Centralkommittés orubbliga ledning, den orubbliga
ledning som vår ledare kamrat Stalin utövar... Vi ska fullständigt
utrota fienderna - till sista man - och strö deras aska för
vinden.
På fjärde partikonferensen i Kievdistriktet
förklarade Chrusjtjov den 8 juni 1938:
Anhängarna till Yakir, Balyitsky, Ljubchenky,
Zatonsky och annat avskum ville föra de polska jordägarna
till Ukraina, villa föra hit tyska fascister, godsägare
och kapitalister. . . Vi har utplånat ett avsevärt antal
fiender, men ännu inte alla. Därför är det nödvändigt
att vi håller ögonen öppna. Vi bör hålla
i fast minne kamrat Stalins ord, att så länge som den kapitalistiska
omgivningen existerar, kommer spioner och sabotörer att smugglas
in i vårt land.
Chrusjtjov var med i partiets och statens ledning under
Stalins tid, understödde aktivt och genomförde med hård
hand politiken för undertryckande av kontrarevolutionärerna.
Varför förkastar han nu allt som gjordes under denna period
och lägger skulden för alla fel på Stalin ensam samtidigt
som han tvättar sig själv skinande vit?
Chrusjtjov har ingen aning om vad självkritik betyder
När Stalin gjorde något felaktigt var han
i stånd att kritisera sig själv. Han hade t ex givit en del
dåliga råd rörande den kinesiska revolutionen. Efter
den kinesiska revolutionens seger medgav han sina misstag. Stalin medgav
också i sin rapport till SUKP (b: s) 18:e kongress år 1939
en del av sina misstag i arbetet för att rensa i partiets led.
Men vad gör Chrusjtjov? Han vet helt enkelt inte vad självkritik
är. Allt han företar sig är att han skjuter över
hela skulden på andra och gör anspråk på allt
beröm för sin egen del.
Det är inte överraskande att dessa Chrusjtjovs
fula handlingar begåtts när den moderna revisionismen far
fram som värst. Som Lenin sade år 1915, när han kritiserade
revisionisterna i Andra internationalen för deras förräderi
mot marxismen: "I vår tid, när tidigare uttalade ord
glöms bort, principer överges, världsåskådningar
kasseras och resolutioner och högtidliga löften kastas undan,
är det alls inte överraskande att en sådan sak
ska hända"[15].
Allvarliga konsekvenser av det fullständiga förkastandet av
Stalin
Som händelseförloppet efter SUKP:s 20:e kongress
till fullo visat har SUKP-ledningens fullständiga förkastande
av Stalin fått ytterligare allvarliga konsekvenser.
Det har försett imperialisterna och reaktionärerna
i alla länder med synnerligen välkommen antisovjetisk och
antikommunistisk ammunition. Kort efter SUKP:s 20:e kongress utnyttjade
imperialisterna Chrusjtjovs hemliga anti-Stalinrapport till att röra
upp en världsomfattande tidvattensvåg mot Sovjetunionen och
kommunismen. Imperialisterna, reaktionärerna i alla länder,
Titoklicken och opportunister av skilda slag kastade sig allesammans
över chansen att angripa Sovjetunionen, det socialistiska lägret
och olika kommunistiska partier. Härigenom försattes många
broderpartier och broderländer i allvarliga svårigheter.
SUKP-ledningens vanvettiga kampanj mot Stalin satte
trotskisterna, som länge varit politiska lik, i stånd att
leva upp på nytt och väsnas om "rehabilitering"
av Trotskij. I november 1961, vid avslutningen av SUKP:s 22:a kongress,
förklarade den så kallade Fjärde internationalens Internationella
sekretariat i ett "Brev till SUKP:s 22:a kongress och dess nya
Centralkommitté", att Trotskij år 1937 sagt att ett
monument skulle komma att resas för att hedra Stalins offer. "I
dag", fortsatte de, "har denna spådom besannats. Ert
partis förste sekreterare har inför er kongress lovat att
detta monument ska resas." Brevet krävde särskilt att
"Trotskijs namn skall inristas i guldbokstäver på det
monument som reses till Stalins offers ära". Trotskisterna
gjorde ingen hemlighet av sin glädje. De förklarade att den
anti-Stalinkampanj som SUKP:s ledning startat hade "öppnat
dörren för trotskismen" och var "en stor hjälp
åt trotskismens och dess organisations - Fjärde internationalens
- frammarsch".
Motiv som Inte tål dagsljuset
SUKP:s ledare har för sitt fullständiga förkastande
av Stalin motiv som inte tål dagens ljus.
Stalin dog 1953. Tre år efteråt utsatte
SUKP:s ledare honom för ett våldsamt angrepp på sin
20:e kongress. Åtta år efter hans död gjorde de likadant
och förde bort och brände hans kvarlevor. Med sina upprepade
våldsamma angrepp på Stalin åsyftade SUKP:s ledare
att utplåna denne stora proletäre revolutionärs starka
inflytande bland folket i Sovjetunionen och i hela världen samt
att röja väg för ett förkastande av marxismen-leninismen,
som Stalin försvarat och utvecklat, och för en med alla krafter
genomförd tillämpning av en revisionistisk linje. Denna revisionistiska
linje påbörjades just vid 20:e kongressen och blev fullt
systematiserad vid 22:a kongressen. Fakta har ännu klarare visat
att deras revision av de marxist-leninistiska teorierna om imperialismen,
om krig och fred, om den proletära revolutionen och proletariatets
diktatur, revolutionerna i kolonierna och halvkolonierna, det proletära
partiet osv, är oskiljaktigt förbundna med deras fullständiga
förkastande av Stalin.
Bedrägeri med "kampen mot personkulten"
"Kampen mot personkulten" tjänar som
täckmantel för SUKP:s lednings försök att fullständigt
förkasta Stalin.
SUKP-ledarnas avsikt med att sätta i gång
"kampen mot personkulten" är ingalunda att återställa
vad de kallar "de leninistiska normerna för partilivet och
principerna för ledningen". Tvärtom, de bryter mot Lenins
läror om det ömsesidiga förhållandet mellan ledare,
parti, klass och massor och kränker principen om demokratisk centralism
i partiet.
Marxist-leninister hävdar, att proletariatets
revolutionära parti, om det verkligen ska tjäna som högkvarter
i proletariatets kamp, måste behandla det ömsesidiga förhållandet
mellan ledare, parti, klass och massor på ett riktigt sätt
och måste organiseras på grundval av den demokratiska centralismens
princip. Ett sådant parti måste ha en ganska stabil kärna
i ledningen, som bör bestå av en grupp under lång tid
prövade ledare, vilka visat god förmåga att förena
marxismen-leninismens allmängiltiga sanning med revolutionens konkreta
praktik.
Det proletära partiets ledare framträder,
vare sig de är medlemmar av Centralkommittén eller av lokala
styrelser, ur massorna under klasskampen och de revolutionära massrörelsernas
förlopp. De har en lojalitet emot massorna, vilket inte känner
några gränser, är nära förbundna med dem och
är skickliga i att på ett riktigt sätt koncentera och
därefter genomföra massornas idéer. Sådana ledare
är verkliga representanter för proletariatet och erkänns
av massorna. Det är ett tecken på ett proletärt partis
politiska mognad att ha sådana ledare, och däri ligger hoppet
om seger för proletariatets sak.
Lenin hade absolut rätt då han sade, att
"ingen enda klass i historien har kommit till makten utan att skapa
sig politiska ledare, framstående representanter som är i
stånd att organisera en rörelse och leda den"[16].
Han sade också: "Utbildningen av erfarna och verkligt inflytelserika
partiledare är en tidskrävande och svår uppgift. Men
utan den kommer proletariatets diktatur, dess 'eniga vilja' att förbli
en fras."[17]
Kinas kommunistiska parti har alltid troget hållit
fast vid de marxist-leninistiska lärorna om massorna och individernas
roller i historien och om det ömsesidiga förhållandet
mellan ledare, parti, klass och massor och vidmakthållit den demokratiska
centralismen i partiet. Vi har alltid upprätthållit kollektiviteten
i ledningen, men samtidigt är vi emot att man förringar ledarnas
roll. På samma gång som vi lägger vikt vid denna roll,
är vi motståndare till att individer lovprisas oärligt
och till övermått och att deras roll överdrives. För
så länge sedan som år 1949 fattade Kinas kommunistiska
partis Centralkommitté, på kamrat Mao Tsetungs förslag,
beslut om att förbjuda att man på något sätt offentligen
firade partiledarnas födelsedagar och uppkallade städer, gator
eller företag efter dem.
Denna vår konsekventa och riktiga inställning
skiljer sig i grunden från den "kamp mot personkulten",
som förespråkas av SUKP:s ledning.
"Kampen mot personkulten" - en föraktlig politisk
Intrig
Det har blivit allt klarare att SUKP: s ledare, då
de förespråkar "kamp mot personkulten", inte avser
att såsom de själva påstår, främja demokratin,
förverkliga kollektiviteten i ledningen och bekämpa överdrivandet
av individens roll utan har dolda motiv.
Vad är det som utgör själva kärnan
i deras "kamp mot personkulten"?
Rent ut sagt är det ingenting annat än följande.
1. Att med "kampen mot personkulten" som
förevändning ställa Stalin, partiets ledare, i motsättning
till partiorganisationen, till proletariatet och folkets massor.
2. Att med "kampen mot personkulten" som
förevändning smutskasta det proletära partiet, proletariatets
diktatur och det socialistiska systemet.
3. Att med "kampen mot personkulten" som
förevändning, bygga upp sina egna positioner och angripa revolutionärer,
som håller fast vid marxismen-leninismen för att därmed
öppna vägen för de revisionistiska ränksmidarna
till att lägga beslag på partiets och statens ledning.
4. Att med "kampen mot personkulten" som
förevändning blanda sig i broderpartiernas och broderländernas
inre angelägenheter och sträva att till tjänst för
sina egna syften bryta ned deras ledningar.
5. Att med "kampen mot personkulten" som
förevändning angripa broderpartier som håller fast vid
marxismen-leninismen och splittra den internationella kommunistiska
rörelsen.
Den "kamp mot personkulten" som Chrusjtjov
satt igång är en föraktlig politisk intrig. Om honom
gäller vad Marx sade om en annan person: "Han är i sitt
rätta element som intrigör, men som teoretiker är han
en nolla"[18].
SUKP:s Centralkommittés öppna brev förklarar
att de, "då de avslöjar personkulten och kämpar
mot dess följder "högaktar de funktionärer, som.
. .åtnjuter välförtjänt auktoritet". Vad betyder
detta? Det betyder, att medan SUKP:s ledare trampar Stalin under fötterna
höjer de Chrusjtjov till skyarna.
De framställer Chrusjtjov, som vid tiden för
Oktoberrevolutionen ännu inte var kommunist och som under inbördeskriget
var en politisk funktionär i låg ställning, såsom
den "aktive uppbyggaren av Röda armén"[19].
De tillskriver helt och hållet Chrusjtjov den
stora segern i det avgörandet slaget under Sovjetunionens stora
fosterländska krig och säger att "Chrusjtjovs stämma
hördes ofta"[20]
under slaget vid Stalingrad och att han var "själen bland
stalingradarna"[21].
De skriver allt som uppnåtts ifråga om
kärnvapnen och på raketteknikens område enbart på
Chrusjtjovs konto och kallar honom "kosmisk fader"[22].
Men som alla vet var det under Stalins ledning som Sovjetunionens folk,
dess vetenskapsmän och tekniker lyckades lösa problemet med
att tillverka atom- och vätebomberna. Grundvalen för rakettekniken
lades också under Stalins tid. Hur kan man stryka ut dessa viktiga
historiska fakta? Hur kan man ge Chrusjtjov förtjänsten av
allt detta?
De prisar Chrusjtjov, som reviderat marxismen-leninismens
grundläggande teorier och som anser att leninismen är föråldrad,
såsom det "lysande föredöme, som på ett skapande
sätt utvecklat och berikat den marxist-leninistiska teorin"[23].
SUKP-ledarna förvränger historien
Vad SUKP-ledarna med "kampen mot personkulten"
som täckmantel har för sig svarar precis mot vad Lenin en
gång sade: "I stället för de gamla ledarna, som
har vanliga mänskliga åsikter om vanliga frågor, skjuts
nya ledare fram. . .som pratar övernaturligt nonsens och förvirring"
.[24]
SUKP:s Centralkommittés öppna brev smutskastar
vår ståndpunkt, att hålla fast vid marxismen-leninismen,
och påstår att vi "söker påtvinga andra
partier de förhållanden, den ideologi och moral samt de former
och metoder för ledningen som blomstrade under personkultens tid".
Detta påstående avslöjar hela orimligheten i "kampen
mot personkulten" .
Sedan Oktoberrevolutionen gjort slut på kapitalismen
i Ryssland följde, enligt SUKP:s ledare, en "period av personkult".
Det vill synas som om "samhällssystemet" och "ideologin
och moralen" under denna period icke var socialistiska. Under denna
period led det arbetande folket i Sovjetunionen under "svårt
förtryck", det rådde en "atmosfär av fruktan,
misstänksamhet och osäkerhet, som förgiftade folkets
liv"[25], och sovjetsamhället hämmades i sin utveckling.
I sitt tal vid det sovjetisk-ungerska vänskapsmötet
den 19 juli 1963 uppehöll sig Chrusjtjov vid vad han kallade Stalins
"terrorvälde" och sade, att Stalin "upprätthöll
sin makt med en yxa" . Han beskrev den dåtida samhällsordningen
i följande ordalag: "...under denna period visste en man,
som gick till sitt arbete, ofta inte huruvida han skulle återvända
hem, om han skulle återse sin hustru och sina barn".
"Personkultens period" sådan den skildras
av SUKP:s ledning var en tid då samhället var mera "förhatligt"
och "barbariskt" än på feodalismens eller kapitalismens
tid.
Proletariatets diktatur och det socialistiska systemet,
vilka upprättades såsom resultat av Oktoberrevolutionen,
gjorde, enligt SUKP:s ledning, inte slut på förtrycket av
det arbetande folket och påskyndade inte heller under flera årtionden
det sovjetiska samhällets utveckling. Först sedan SUKP:s 20:e
kongress genomförde "kampen mot personkulten" blev det
slut på det "svåra förtrycket" av det arbetande
folket och "påskyndades" plötsligt "sovjetsamhällets
utveckling".[26]
Chrusjtjov sade: 'Äh! Om Stalin bara hade dött
tio år tidigare!"[27] Som alla vet dog Stalin 1953; tio
år tidigare skulle ha varit 1943, just det år under vilket
Sovjetunionen började sin motoffensiv i det Stora fosterländska
kriget. Vem önskade vid den tidpunkten att Stalin skulle dö?
Hitler!
Det är Ingenting nytt
I den internationella kommunistiska rörelsens
historia är det ingenting nytt att marxismen-leninismens fiender
förtalar proletariatets ledare och försöker undergräva
den proletära saken genom att använda en eller annan paroll
i stil med "kamp mot personkulten". Det är ett smutsigt
trick, som folk för länge sedan genomskådat.
Under Första internationalens tid använde
intrigören Bakunin samma slags språk för att okväda
Marx. Först försökte han äta sig in och vinna Marx'
förtroende och skrev då till honom: "Jag är din
lärjunge, och det är jag stolt över"[28]. Senare,
när han misslyckats med sin plan att lägga beslag på
ledningen i Första internationalen, smädade han Marx och sade:
"Såsom varande både tysk och jude är han auktoritär
från hjässan till fotabjället"[29] och en "diktator"[30].
Under Andra internationalens tid använde renegaten
Kautsky liknande språk för att okväda Lenin. Han smutskastade
Lenin och jämställde honom med "monoteisternas Gud"[31],
som hade "dragit ned marxismen till inte endast en statsreligions
utan en medeltida eller orientalisk troslä
ras ställning"[32].
Under Tredje internationalens tid använde renegaten
Trotskij liknande språk för att smäda Stalin. Han sade
att Stalin var en "despot"[33] och att "byråkraten
Stalin spred den tarvliga ledarkulten och gjorde ledaren
helig"[34].
De moderna revisionisterna i Titos grupp använder
också liknande ord för att smäda Stalin. De säger,
att Stalin var "diktator" "i ett system av absolut personlig
makt"[35].
Sålunda står det klart att frågan
om "kampen mot personkulten" övertagits från Bakunin,
Kautsky, Trotskij och Tito, vilka alla utnyttjat den för att angripa
proletariatets ledare och undergräva den proletära revolutionära
rörelsen.
Leve Marx', Engels', Lenins och Stalins revolutionära läror
Opportunisterna i den internationella kommunistiska
rörelsens historia var ur stånd att genom förtal åstadkomma
att Marx, Engels och Lenin förkastades. Inte heller Chrusjtjov
är i stånd att genom förtal uppnå att Stalin förkastas.
En privilegierad ställning kan, som Lenin framhöll,
inte garantera framgång för förtal.
Chrusjtjov var i stånd att utnyttja sin privilegierade
ställning till att föra bort Stalins kropp från Leninmausoléet.
Men hur han än försöker, kommer han aldrig att lyckas
att få bort den stora minnesbilden av Stalin ur huvudena på
folket i Sovjetunionen och den övriga världen.
Chrusjtjov kan utnyttja sin privilegierade ställning
till att på ena eller andra sättet revidera marxismen-leninismen,
men hur han än försöker kommer han aldrig att lyckas
med att vräka omkull marxismen-leninismen, som Stalin försvarade
och som försvaras av marxist-leninister all världen över.
Vi skulle gärna vilja erbjuda kamrat Chrusjtjov
ett uppriktigt råd. Vi hoppas att du ska bli medveten om dina
misstag och återvända från dina orätta stigar
till marxismen-leninismens väg.
Leve Marx', Engels', Lenins och Stalins stora revolutionära
lära!
NOTER
[1]. V.1. Lenin: "Några anmärkningar
till 'svaret' från P. Maslov", Samlade verk, eng.
uppl. Moskva 1963, band 15, sid. 255.[TILLBAKA]
[2]. V.1. Lenin: "Förord till
broschyren av Voinov (A.V. Lunatjarskij) angående partiets inställning
till fackföreningarna", Samlade verk, eng. uppl.,
band 13, sid. 165.[TILLBAKA]
[3]. V.1. Lenin: "En publicists
anteckningar", Valda verk, eng. uppl, International Publishers,
New York 1943, band X, sid. 311.[TILLBAKA]
[4]. Samma sid. 313.[TILLBAKA]
[5]. N.S. Chrusjtjov: Samtal med Kinas
kommunistiska partis delegation, 22 oktober 1961.[TILLBAKA]
[6]. N.S. Chrusjtjov:
Tal vid förstamajmottagning 1962 given av Sovjetregeringen.[TILLBAKA]
[7]. N.S. Chrusjtjov: Samtal med Kinas
kommunistiska partis delegation, 22 oktober 1961.[TILLBAKA]
[8]. N.S. Chrusjtjov: Svarsbrev till
J.F. Kennedy 28 oktober 1962.[TILLBAKA]
[9]. N.S. Chrusjtjov: Svar på
frågorna från chefredaktörerna för Pravda
och Izvestia, i Pravda 15 juni 1963.[TILLBAKA]
[10]. N.S. Chrusjtjov: "Stalin
och den stora vänskapen mellan folken i Sovjetunionen", Pravda
21 december 1939.[TILLBAKA]
[11]. N.S. Chrusjtjov: Tal vid SUKP(b):s
18:e kongress, Pravda 15 mars 1939.[TILLBAKA]
[12]. N.S. Chrusjtjov m.fl.: Brev till
Sovjetiska Röda armens alla officerare och soldater, Pravda
13 maj 1945.[TILLBAKA]
[13]. N.S. Chrusjtjov: "Stalin
och den stora vänskapen mellan folken i Sovjetunionen", Pravda
21 december 1939.[TILLBAKA]
[14]. N.S. Chrusjtjov: "Stalinistisk
vänskap mellan folken - en garanti för vårt fosterlands
oövervinnlighet", Pravda 21 december 1949.[TILLBAKA]
[15].
V.1. Lenin: "Förord till N. Bucharins broschyr Imperialismen
och världsekonomin", Samlade verk, eng. uppl.' Moskva
1964, band 22, sid. 104.[TILLBAKA]
[16]. V.I. Lenin: "Vår rörelses
trängande uppgifter", Valda verk, eng. uppl., International
Publishers, New York 1943, band II, sid. 13.[TILLBAKA]
[17]. V.I. Lenin: "Ett brev till
de tyska kommunisterna", Samlade verk, ry. uppl, SPPL,
Moskva 1950, band XXXII, sid. 492.[TILLBAKA]
[18]. "Marx till F. Bolte",
Valda verk av Karl Marx och Friedrich Engels, tyska uppl.,
FLPH, Moskva 1950, band II, sid. 438.[TILLBAKA]
[19]. "Folkets liv", Zarja
Vostoka 17 december 1961.[TILLBAKA]
[20]. "Skapad och fostrad av partiet",
Agitator nr 2/1963.[TILLBAKA]
[21].
V. I. Tjujkov: Tal vid möte till 20-årsminnet av Sovjetunionens
Stora fosterländska krig, Pravda 22 juni 1961.[TILLBAKA]
[22]. G. S. Titov: Tal vid SUKP:s 22:a
kongress 26 oktober 1961.[TILLBAKA]
[23]. A.N. Kosygin: Tal vid SUKP:s 22:a
kongress 21 oktober 1961.[TILLBAKA]
[24]. V.I. Lenin: " 'Radikalismen'
- kommunismens barnsjukdom", Valda verk sv. uppl., Moskva
1956, band II, andra delen, sid. 379.[TILLBAKA]
[25].
Sovjetunionens kommunistiska partis öppna brev till alla partiorganisationer,
till alla Sovjetunionens kommunister, 14 juli 1963.[TILLBAKA]
[26]. Samma.[TILLBAKA]
[27]. N. S. Chrusjtjov: Tal vid Sovjetisk-ungerska
vänskapsmötet i Moskva 19 juli 1963.[TILLBAKA]
[28]. M.A. Bakunins brev till Karl Marx
22 december 1868, Die Neue Zeit nr 1/1900.[TILLBAKA]
[29]. Franz Mehring: Karl Marx,
berättelsen om hans liv, eng. uppl., Covici Friede Publ. New York
1935, sid 429. (Sv. övers. Gidlunds 1971.)[TILLBAKA]
[30]. "Engels till A. Bebel, 20
juni 1873", Karl Marx och Friedrich Engels: Brev i urval,
Gidlunds 1972, sid 124.[TILLBAKA]
[31]. Karl Kautsky: Socialdemokratin
versus kommunismen, eng. uppl. Rand School Press, New York 1946,
sid. 54.[TILLBAKA]
[32]. Samma, sid 29.[TILLBAKA]
[33]. Leon Trotskij: Stalin, en
värdering av människan och hans inflytande, eng. uppl.,
Harper and Brothers, New York och London 1941, sid 420.[TILLBAKA]
[34]. Leon Trotskij: "Den stalinistiska
byråkratin och mordet på Kirov, Om mordet på Kirov,
eng. uppl., Pioneer Publishers, New York 1956, sid. 17.[TILLBAKA]
[35]. Edvard Kardelj: "Fem år
senare", Borba 28 juni 1953.[TILLBAKA]
|
